Begravning, avsked, hopp och tro.

Sov i ro mormor 

Idag har vi haft begravning för mormor.

Det var så fint.

Solen lös vårljust in genom kyrkans stora fönster och kastade sina strålar på varje blomma som omgav henne på färden till den sista vilan denna dag.

Det vara bara så vackert alltihopa med personliga tal, mycket blommor, musik och ord.

Och när vi gick till graven efter kistan 

så värmde solen våra kinder

 och den där världen med corona smitta den fanns inte för en stund...

Det fanns bara livet och livets avsked.

Under begravningsgudstjänsten läste prästen en så vacker psalm.

Och den vill jag också skriva här för den berörde mig.

Jag skall gråtande kasta mig ner

på en kust som jag aldrig har sett

Jag vet ej var jag är, men jag vet

att en boning åt mig är beredd

vid ett hav, i en stad som fanns till,

som fanns till innan städerna fanns,

i ett land som är nytt och före all tid

och där natten har dagarnas glans.

Och jag stryker från pannan min sömn

i en värld som har vaknat just nu,

och hur vintrarna var har jag glömt

i en sommar som aldrig tar slut.

Jag hör skratten från lekande barn

och jag själv är ett barn i Guds famn

och mitt hem är den kärlek som var och som är,

som är och som alltid finns kvar.

Text: Anders Frostenson

Musik; Lennart Jernestrand

 

Kram