Sov i ro mormor
Idag har vi haft begravning för mormor.
Det var så fint.
Solen lös vårljust in genom kyrkans stora fönster och kastade sina strålar på varje blomma som omgav henne på färden till den sista vilan denna dag.
Det vara bara så vackert alltihopa med personliga tal, mycket blommor, musik och ord.
Och när vi gick till graven efter kistan
så värmde solen våra kinder
och den där världen med corona smitta den fanns inte för en stund...
Det fanns bara livet och livets avsked.
Under begravningsgudstjänsten läste prästen en så vacker psalm.
Och den vill jag också skriva här för den berörde mig.
Jag skall gråtande kasta mig ner
på en kust som jag aldrig har sett
Jag vet ej var jag är, men jag vet
att en boning åt mig är beredd
vid ett hav, i en stad som fanns till,
som fanns till innan städerna fanns,
i ett land som är nytt och före all tid
och där natten har dagarnas glans.
Och jag stryker från pannan min sömn
i en värld som har vaknat just nu,
och hur vintrarna var har jag glömt
i en sommar som aldrig tar slut.
Jag hör skratten från lekande barn
och jag själv är ett barn i Guds famn
och mitt hem är den kärlek som var och som är,
som är och som alltid finns kvar.
Text: Anders Frostenson
Musik; Lennart Jernestrand
Kram
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar