Längst inne i mitt huvud
Längst inne i mitt huvud
står hästar under träden
och molnen flyger fort
där lyser vallmon röd i säden
Det har den alltid gjort
Längst inne i mitt huvud
är livet skönt och utan slut
och göken gal varenda timma
Jag ligger stilla i en båt
och driver långsamt ut
fast det är dimma
Längst inne i mitt huvud
är allting ofattbart och svårt
och skratten dånar som kanoner
och gräs är mjukt
men sten är hårt
och jorden rymmer millioner
Längst inne i mitt huvud
finns det en tystnad
stor och tung
och tankar som man inte orkar tänka
Längst inne i mitt huvud
är jag alltid ung
och kan se dina ögon blänka
Barbro Lindgren
Till det grillade testade jag en ny sås som också var såå god och fräsch och som min mamma och svärmor ville ha receptet på så det skriver jag här till er också.😍
Igår var en oändligt ledsam och sorglig dag.
Det var dagen vår lilla Elsa fick somna in.
Vi har försökt att få det att funka med katterna och gjort allt vi kunnat.
Vi har haft ett system med lappar i hallen som "varnar" den som kommer in att inte släppa ut en eventuell katt som vill sticka ut, för en är redan ute.
Man trodde och hoppades att det skulle bättra sig.
Inte att de skulle tycka om varandra men Elsa kunde aldrig acceptera Smilla.
Och fast att vi gjorde vad vi kunde för att hon inte skulle kunna överfalla Smilla i vad som var fruktansvärda kattslagsmål där de bara rullade runt som en boll och det skreks och var jättehemskt de gångerna man råkade se det så funkade det inte.
Ibland smet någon ut eller så kom aldrig den andra in, vilken katt vill inte vara ute nu när det våras, och den som var inne väntade och väntade och blev ledsen och missnöjd att hon inte fick gå ut.
Det funkade ett tag, ja så länge det var vinter kan man väl säga så funkade det hyffsat även om det var meckigt, var är hon, var är hon, har någon släppt ut Elsa?! Har någon släppt ut Smilla?! Åh nej nu smet den katten ut så fort dörren öppnades...och katter är som vi nog alla vet snabba om de vill))
Smilla fick rejält med stryk. Alltid mot nosen och ögonen. Hon var ju mindre än Elsa så inte så konstigt att hon hade svårt att försvara sig...
Hon var skräckslagen för Elsa.
Och man var livrädd för hur det skulle sluta varje gång de var ute bägge två samtidigt.
I lördes tex så var det fantastiskt väder och vi var ju hemma och ute i trädgården på eftermiddagen så bägge fick gå ut för de ville verkligen det...
Efter en stund kommer en liten vit/svart katt springande, Smilla, i full karriär och flyr in i uterummet där jag är.
Jag såg på långt håll att hon var genomdränkt, och vilken katt badar frivilligt..?
Jag tänkte först att nu har hon trillat i Lagan...Sen såg jag hennes blodiga nos.
Igen. Slagsmål och överfall från Elsa.
Kan bara tänka mig hur dramatiskt detta bråket varit för Smilla som dessutom ramlat i vattnet på något sätt...
Och så här var det, gång på gång om Elsa fick syn på Smilla utomhus.
Det var så hemskt och Smilla såg alltid så ledsen ut och ja inget funkade med katterna...
Lilla goa spralliga tokiga busiga Smilla skulle hon bli ett vrak av alla slagsmål hon tvingades in i, för att inte prata om hur rädd jag var för hur skadad hon skulle kunna bli...
Alltid attack mot ansiktet.
När Elsa dessutom av rent missnöje började kissa och bajsa inomhus när hon inte fick gå ut när hon ville gå ut, för Smilla var ute, ja även det blev en bidragande faktor till att detta var ohållbart nu.
Och jag hade satt in 3 (!!) kattlådor för har man mer än en katt ska de ha minst en varsin kattlåda och de hölls alltid rena så det var inte det som var problemet.
Vi har även försökt med feromoner som sätts i vägguttagen, veterinären rekommenderade även lugnande foder som jag skulle sätta in på bägge katterna, men inget hade nån som helst påverkan.
Så idag, var dagen Elsa fick somna in och jag har gråtit floder...
Jag trodde inte det skulle bli så hjärtskärande ledsamt och sorgligt som det blev för det var det.
Jag grät hela tiden jag satt hos veterinären och väntade på att hon skulle somna in och det tog en hel timme för henne tills hjärtat slutade slå...
Hon var så stark.
Ja fy. En otroligt tuff dag och tomheten efter Elsa är stor.
När en liten familjemedlem försvinner känns det, länge efteråt...
Det man är van vid är borta och saknat.
Tufft.
Så är det.
Mina tårar hade ingen hejd igår men nu när jag är hemma så ser jag i alla fall en lycklig liten Smilla som aldrig mer behöver bli överfallen här, inte av någon som bor här i alla fall,
men Elsas plats är tom och så saknad.
Jag kände när jag satt där och väntade på att hon skulle sluta andas att det hade varit lättare om hon varit sjuk.
Det hade känts mer naturligt då. Men nu, nu var hon tvungen att gå för att det inte gick längre helt enkelt på något sätt.
Ja, älskade lilla Elsa.
När jag satt där och grät så viskade jag till henne vilken fin liten katt hon varit, tackade för alla år, klappade henne om och om igen och grät ner golvet och hela högen av servetter jag hade med mig...
Jag trodde inte att det skulle bli så svårt som det var...
Och jag kände mig som en skurk som tog livet av henne...jag avslutade hennes liv fast att hon kunde ha haft flera år kvar...
Men vi kunde inte ge bort Smilla. Och Elsa hade aldrig gått med på att flytta någonstans. Och situationen var bara hemsk och ohållbar och tragisk.
Hade jag vetat att det aldrig skulle gå hur mycket vi än försökte att ha två katter ihop så hade jag inte låtit en till flytta in...
Men jag trodde ju att hon skulle acceptera henne. Inte tycka om henne men låt gå, här bor en till och vi bråkar ibland, som katter gör, men detta var något helt annat.
Det var sådant krig så det var brutalt.
Så nu måste vi sörja vår lilla Elsa och hoppas Smilla får bli en katt som kan vara ute, och inne!, utan att vara rädd att bli överfallen och misshandlad.
Kram Mariette
Idag är vi otroligt tacksamma att vi har antiken nere på gården kvar.
Vår älskade gamla byggnad och del av butiken.
Det blev en dramatisk eftermiddag igår som vi aldrig kunnat föreställa oss...
Det började med att vi såg och hörde att det brann en bit ifrån oss här inne i byn bortanför en annan butik.
Det var våldsamma höga eldslågor som slog mot himlen denna soliga, torra och blåsiga måndags eftermiddag.
Eftersom det var nedanför backen en bit bort men inom synhåll var det hemskt att se...
Man tänker ju alltid när man hör om en brand att åh stackars stackars människor!
Vilken mardröm...
Då när vi såg och hörde branden så visste vi inte om det var ett helt bostadshus eller vad exakt som brann men lågorna stod högt mitt i samhället och brandkåren var på plats som tur var.
Luften förde med sig sot och aska från branden som flög som sjok i luften och virvlade omkring uppe vid oss.
Jag gick in i butiken snart efter igen och började binda buketter.
Efter kanske fem-tio minuter kommer min pappa springande och ropade "det brinner hos oss!"
Jag trodde inte på honom! Det brann ju nyss där nere...skulle det brinna här nu också, det kändes osannolikt. Eller...
Men det gjorde det!
Stora lågor slog ut och upp vid tomtgränsen bakom stängslet och detta är alldeles vid vår antik nere på gården.
Så jag kan väl säga så här...
Om inte min pappa som skulle sätta sig på uteplatsen och äta gått ut då, om inte vi haft en riktigt lång vattenslang och om vi inte haft en brandsläckare och varit snabba och varit mer än en person som gjorde vad den kunde för att hejda branden så hade det varit ett helt annat förlopp!
Och en helt annan morgon som mött oss idag...
Det gick så sjukt snabbt.
Elden bara åt sig ut och upp och spred sig i de torra komposthögarna som låg där bakom och upp i ett torrt ihåligt träd som blev som en skorsten där elden slog ut från alla håll.
Detta är vid syrener på vår tomt som ligger precis bakom antiken och hade elden hoppat över i de träden hade det varit kört för de når huset där.. .
Det var en sån mardröm!
Vi var en som sprutade vatten, en som hade brandsläckare och en som ringde 112.
Teamwork får man säga!
Och eftersom brandkåren redan ryckt ut och var i närheten var de också snabbt på plats hos oss så det var många faktorer som gjorde att vi har vår gårdslänga kvar idag.
Alltså den chocken...
Det var liksom bara att detta händer inte! Från ingenstans bara brinner det!
Ja herregud jag hade aldrig kunnat stoppa detta ensam.
Och jag hade troligtvis inte ens sett det förrän hela uthuset med antiken stod i brand.
Det var inga avstånd alls och blåst, torka och eld är fruktansvärt.
Tänk att bara stå och se på och inte kunna göra något.
Jag säger tack gode gud att vi själva hade lång slang att dra över hela gården och brandsläckare och sedan brandkåren som kom snabbt!
Det stoppade en stor eldsvåda igår och förhindrade ett scenario jag inte ens vågar tänka på...
Ibland ska man tacka sin lyckliga stjärna.
Kram Mariette
Det luktar dynga på vägen i skogen bredvid ängarna.
All gödsel är utspridd och bergen av brunt bönderna lagt ut är på väg ner i jorden.
Viden har blommat ut i gult
och en ful brun padda kryper långsamt över vägen.
En solig vind som är snäll fångar mitt hår när jag springer.
Vattnet glittrar mörkt och vågigt.
Allt är brunt och beige på marken men i träden gömmer sig knopparna.
Vitsipporna vinkar snällt och troget,
de hälsar dig varje vår.
En gul citronfjäril flyger runt bland nakna grenar och torra gamla blommor från en annan tid.
Det står april i almanackan och häromdagen snöade det.
Men idag skiner solen och allt är glömt.
Och ibland,
då brinner himlen ut i rött.
Det är vår!
