Det operfekta...

Det operfekta kan vara så befriande ibland tycker jag.

Och hösten är lite snällare när det gäller det...

Lite mer tillåtande.

För i förfallet finns något vackert med en vemodig sorglig underton som är ganska skönt...

Och det är just höstens alla färger som får mitt hjärta att undra hur vackert något får vara...

För där finns ju allt.

 Julrosorna blommar i min trädgård.

Höstsilveraxets fröställningar vajar i höstsolen.

Det är vilt och det är vackert på sitt egna sätt.

Och så de där "operfekta" krukorna, som de anses av många inklusive mig!, som är en perfekt operfekt kruka för att den har patina.

Den känns som att den varit med och det gör den så vacker...

B Greens krukor är magiska i mina ögon.

Fin september tisdag!

Kram M