Hej där.
Vilken skön långhelg som står för dörren nu!
Jag jobbar så klart imorgon också men sen får man en hel helg med två sammanhängande dagar, lyyyyx!😊
Kanske kan man snart ta på sig en sommarklänning också....
Min röda hänger där så fint och väntar.
Jag tycker det är vackert att bara ha ett plagg hängande framme så där...
Istället för en tavla,
och lätt att byta ut efterhand som man känner för en annan typ av färgklick.
Vi har ju en lååång ljus hall här på ovanvåningen och när man vaknar på morgonen och om solen skiner så är det ett underbart ljus som lyser här över de vita golven mellan rummen...
Som ljusterapi.
Alltså dessa ljuvliga vaserna från DBKD är hur fina som helst eller hur...
Här har jag satt en brudorkidè så man ser hur snyggt det är att använda dem både som vas och kruka, (och orkideer älskar ju glaskrukor och mycket vatten!). I min sådan här hängande vas har jag rosenkvitten grenar som jag hängt vid altandörren och de har börjat slå ut nu...Riktigt fint. Måste ta ett kort på det också, jag rekommenderar verkligen dessa, lite annorlunda med en hängande vas och det blir supersnyggt i ett fönster!
Igår kväll gick jag en runda och sen kollade jag till trädgården en sväng. Magnolian är på väg att slå ut men den har fullt med bruna fläckar så jag misstänker att den inte klarat de sena kalla nätterna så bra...
När jag går lyssnar jag på poddar eller så gillar jag att lyssna på P1 Dokumentär (ladda ner SR play appen). Just igår lyssnade jag på en dokumentär som hette "Såren från Sarajevo".
Så gripande och sorglig.
Helt kort så handlar den om två syskon som flyr Sarajevo när kriget kommer. Dottern som är 18 år säger till sin mamma "jag vill inte dö" när de inser att det kommer att bli krig, därför bestämmer hon sig för att lämna och då frågar mamman om hon kan tänka sig att med sig sin tolvårige lillebror.
Strax där efter ser föräldrarna sina barn lämna landet i litet flygplan utan fönster som en deletapp på resan till Sverige och kvar på marken står två föräldrar som inte vet om de någonsin kommer att få se sina barn igen..
Syskonen når Sverige och snart bryter kriget ut för fullt där hemma och all kontakt via telefon bryts.
De skriver långa handskrivna brev till varandra som enda kontakt och på Tv nyheterna om kvällarna tittar de oroligt på krigsbilderna från staden och är rädda att se sina föräldrar som någon av de skadade människorna de visar...
I ett brev skriver dottern till sin mamma;
"Mamma, var inte rädd, jag är hans mamma nu..."
Då började jag gråta kan jag säga...
Jag rekommenderar er verkligen att lyssna på P1 dokumentär i den appen, där finns så många öden och historier att välja på . Fallet Bobby var ett av de värsta jag lyssnat på...
Men jag tycker också att det är viktigt att lyssna och ta in och inte blunda för alla orättvisor och hemskheter.
Mycket tankar väcker dessa dokumentärer i alla fall det är ett som är säkert och det är mycket små saker i ens egna liv man uppskattar efter en tragisk historia...
Vill också säga tusen tack för fina rader i förra inlägget!
Så glad att ni finns här och läser.
Önskar dig en fin kväll.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar