Farväl vår älskade Nemo

Så hände det.

Att vi fick bära vår älskade lilla vita katt genom novembermörkret till hans grav.

Invirad i ett vitt lakan och borta för alltid.

Med blommor, med ljus att tända och med så många tårar att man inte kan förstå hur mycket en katt kan betyda.

Vår lilla galna kärlekstörstande busiga solstråle till katt som var helt fantastisk.

Det var den där söndagskvällen.

Den förste november.

Jag kokade gryta, jag bakade äppelpaj och så ringde döden...

Och allt bara stannade.

Det fick inte vara sant...

Inte Nemo...

En bekant hade kommit körande ute på stora vägen i mörkret och såg en vit katt ligga på vägen...

Tack snälla du för att du stannade och lade honom till sidan.

För att du räddade hans kropp så vi fick honom tillbaka hel...

För att du ringde och sade jag tror det är er katt...

Hemska hemska stund...

En sprang ut i mörkret till vägen med ficklampan...

Vi andra höll andan...

Och sen kom han hem livlös i famnen...

Och det var sant.

Han var så fin...

Men han var död.

Fortfarande varm och mjuk, och fortfarande vår Nemo,

 så lade vi honom på den tysta kalla gräsmattan i kvällen och grät och grät 

och sörjde

 och kände som man gör, detta händer inte.

 Detta fick inte hända.

Han var ju nyss så levande.

Man vill inte förstå.

Han såg ut som vanligt,

 bara lite blod från munnen, 

men ögonen hade slocknat och de små mjuka tassarna så stilla...

Kroppen som vi klappat och burit och kelat så många gånger död men mjuk och så där oemotståndligt gosig in i det sista..

Älskade älskade Nemo...

Så svårt det var att släppa iväg dig från oss.

Vi orkade inte begrava dig den kvällen.

Vi sparade din kropp invirad i lakanet till nästa dag...

Då lade vi dig i din lilla grav i kvällsmörkret och och det var alldeles tyst nere vid vattnet 

och så fint och alldeles vindstilla. 

Men så fyllt av tung sorg och förtvivlan över dig när jorden skyfflades över och du försvann så definitivt.

Vår lilla lilla kärleksfulle katt.

Du har lämnat ett tomrum som tar tid att komma över.

Och barnen och jag vi pratar och pratar.

Sitter på sängen om kvällen och pratar om allt han var och alla bus och hur orättvist och varför, varför...

När vi är på ovanvåningen och tittar ut i mörkret genom fönstren så ser vi ner för backen på ljuset som brinner vid din lilla grav vid kanten av vattnet.

På finaste platsen vi visste, där skulle du ligga.

Där ligger du invirad i det vita lakanet i den mörka fuktiga jorden

 och vi har sagt farväl med all sorg vi hade och vi tänker så mycket på dig...

Du skulle ju vara vår länge.

Igår när vi körde hem så spelad de på radion Jag saknar dig mindre och mindre med Melissa Horn.

Jag har alltid tyckt den är så vacker med sitt vemod och orden som träffar i hjärtat...

Jag saknar dig mindre och mindre

Det kommer annat emellan och det är bra.

Jag saknar dig mindre och mindre 

Jag har glömt dig en vacker dag

"Mamma, det är som att de sjunger om Nemo."

"Ja det är det.

Jag tänker precis det samma."

Och så är det.

Saknaden har sin tid och sin gång.

Fortfarande finns han med oss fast han inte är där...

Och så går livet vidare...med sorg och med saknad

 men med kärlek.