Jag måste bara vänja mig...

Det finns en tysthet i hösten.

 Jag tycker om den...

Den är snäll och stilla

 och påminner om att man kanske inte måste så mycket hela tiden...

Den visar vägen till vilan och är förlåtande för allt man inte hinner med...

När dagarna blir kortare och mörkret så mycket större så gör man med sin tid på ett annat sätt känner jag...

Jag måste bara vänja mig.

Vid allt det där mörkret

 sen är det mysigt och vårt igen.

Vårt att vara i tills det vänder.

Som varje år.

De sista små rosorna som blommar i trädgården får ett magiskt ljus i regnet och i den halvskumma dagen...

Man ser dem, 

som man inte skulle sett dem en sommardag.

Eller hur...

Idag var det som alldeles tyst och bara ljudet av regnet var med oss när vi tog fram paraplyerna från Molly Marais.

Så fina.

Kvinnliga.

Inget tråkigt paraply,

 för regn är ju inte alls tråkigt 

alltid.

Det kan vara som balsam för själen.

Dessa påminner om två andra paraplyer från Molly Marais men just dessa är i en kort modell som man kan stoppa ner i handväskan om man vill. Lätta att stoppa i en packning med andra ord.

Fuskpälsjacka Zara (ej köpt i höst)

Kavaj/kofta med guldknappar Lo-ika, min nätbutik/butik.

Nu ska jag snart sätta fart med kvällsmaten.

Idag blir det en gryta.

Funderade på att baka bröd också men det orkade jag inte.

Har bakat äppelpaj i alla fall och städat och prasslat bland löv och tagit bort sommarblommor och burit in för vinterförvaring.

Jag boar in mig.

Jag är redo.

Kram och tack för att ni kikar in.