(text från instagram igår)
Lille lille Vincent...
Idag är det en vecka sedan vi fann dig och räddade dig från skogens mörker och kyla.
Från ensamhet och överlevnad.
Det var som en dröm när du stod där i mörkret på vägen som gick genom skogen.
Jag minns att bilens hellyse lyste upp din ljusa haka och din mun var öppen.
Du såg så rädd ut och du var så liten i mörkret men du var så stor och lysande som en stjärna som fallit ner framför oss.
Det var overkligt,
men det var sant.
Hur kunde vi bara mötas där igen som från ingenstans.
Vi hade ju letat så.
Hela första helgen du var hemma var det som att man knappt trodde på det...vi tittade på dig och det var overklighetskänsla...
Du var hemma igen.
Det var en sån otrolig lycka.
Två veckor fick du kämpa ensam, i regn och blåst, åska och nätter som kröp ner mot nollan, och du är ingen stor katt...
Du är som en liten sparv och lätt som en fjäder...
Men Du klarade det
och vi hittade dig.
Och sen när du fick komma hem så gick det några dagar och du blev piggare och piggare, men så blev du sjuk.
Att du först försvann och den hemska oron och sorgen det förde med sig gjorde att oron direkt sköt i höjden när du blev apatisk och fick feber...
Min skräck över att förlora dig behövde inte mycket för att blossa upp med full kraft.
Vincent min Vincent du var ju hemma nu.
Nu skulle allt bli bra.
Första helgen du var försvunnen såg vi ett stjärnfall.
Det var så starkt så jag såg det spegla sig i rutorna ute på alla håll.
Jag tror inte ens jag sett ett stjärnfall förut...i alla fall inte så starkt.
Och det fanns bara en sak vi önskade oss då,
att du skulle få komma hem.
Och du kom hem.
Nu är du sjuk.
Ett dygn hos veterinären med dropp.
Febern sjönk, men sen steg den igen.
Så idag blev det utskrivet antibiotika.
Så otroligt tacksam att vi fann dig i tid.
Nu ska allt bli bra.
💖💖💖💖💖💖
💖
