Det är bara att ta sig igenom detta nu.

Nyopererad, i väntan på att sonen ska komma och hämta mig och köra iväg med mig i rullstolen...

Hej.

Det var ett tag sedan,..

I tisdags var det dags för min operation.

Jag hade tid till läkaren halv tio, tid för operation kl 10.

Halv elva kom jag in, klockan elva opererades jag, en operation som tog ca 45 minuter.

Det började med att man fick tvätta sin fot själv i fem minuter (ingen duscha med Descutan innan alltså).

Sen kom läkaren in och presenterade sig.

En överläkare som var specialist på fötter och om jag inte minns fel så var det fotledsspecialist...nåt sånt...

han var i alla fall väldigt duktig och den typen av operation han skulle göra på mig var inga problem för honom för han gjorde normalt mer avancerade fotoperationer. Det intygade både han och sköterskorna.

Skönt att höra (vet inte om de ofta behöver lugna patienter som ska opereras...😐)

När han kollat på min röntgen förklarade han vad han skulle göra (men ville jag ha en helt perfekt fot så behövde han flytta det benet också inne i foten och då behövde jag gipsas,- neeej jag tror inte det...tack!)

Ja jag vet att jag är nördig sade han,,, men detta var hans stora passion och läkarkonst.

Nåväl.

Sen satte han en stor spruta i min fot på tre olika ställen.

Därefter leddes jag av en sköterska in till operation där även en annan operations sjuksköterska väntade.

Alltså att personalen är så fantastisk betyder verkligen allt när man ska opereras...

De blir ens trygghet. Och alla vill ju ha bästa läkaren eller hur?!

(Annars hade man väl dött på kuppen av oro...)

Jag "tvättar" foten 5 min.

Sen var det dags att lägga sig på operationsbordet.

Foten och en liten bit upp på vaden var nu borta i blockaden de lagt i foten.

Ett "stopp" sattes på vaden för att stoppa blodflödet.

Jag fick en kudde att lägga händerna på (krama kanske...) och en presenning lades nedanför kudden så att jag inte kunde se operationen.

2 alvedon fick jag också.

Sen satte de igång.

Det skars, det sågades, det borrades i skruv, det syddes och sedan tog de andra sidan av foten...det skars, sågen drog igång igen med sitt ilande tuggsågande ljud, de borrade i skruvar och sydde.

Alltså det var egentligen helt sinnessjukt att ligga och lyssna på detta!

Man lyssnar på hur de sågar upp ens fot!

Klarar alla människor verkligen detta som ska fotopereras?

Hon frågade den ena sköterska om jag ville hålla hennes hand...hahah...gulligt ju...

Men det behövde jag inte.

Alltså jag bara upplevde det nästan som att jag inte var i rummet när jag hörde hur de körde med sågen och jag visste att de sågar av på min fot!!! Helt galet ju...

Surrealistiskt....

En vaken mardröm eller...

Sen förklarade överläkaren nu ligger det till så här och detta gäller för dig och du får inte gå på foten på si och så många veckor och jag skriver ut tabletter du hämtar ut och de måste du ta annars kommer du att ligga och skrika och gråta i natt...jo tack..jag har opererats förr, jag vet vad operations smärtor är...

Sen drog de på mig strumpan (nåt förband under) och satte på mig skon.

Sen ut till stolen där man fick kaffe och ringa efter den som skulle hämta hem en och instruktioner...

Redan då kände jag att det började göra ont i foten.

Tänk själv...de har sågat av på foten på bägge sidor och borrat och jag har bara fått 4 alvedon..förutom blockaden som inte håller hur länge som helst.

Jag blir lite mörkrädd över detta när jag tänkt på det efteråt...

Man borde ju fått något morfin också för det är bråttom när smärtorna börjar komma så man hinner häva dem innan smärttopparna, sen är det försent.

I alla fall, så omtänksam och fin personal och tacksam över en väldigt kvalificerad läkare!!!

Men mer smärtlindring borde ges till en patient som genomgått detta.

Anser jag.

Nu hade jag en son kom snabbt och hämtade mig eftersom han bor bara typ 7 min från sjukhuset så han var snabbt på plats.

Sen skulle han hämta ut mina mediciner för jag fick inte gå.

Jag skulle sitta i bilen med foten i högläge.

Och här bryter jag ihop!

I bilen när han hämtar ut medicinen...

Tårarna bara sprutade...

Vad har jag gjort...

Vad har jag gjort...

Helt stympad kände jag mig...

& jättelång tid innan jag får/kan gå (det stod på pappret jag fick hem innan operation att det brukar vara 3-8 v, du får information av din läkare efter operationen vad som gäller just för dig!)

Och min "dom",- ja den var 10 veckor inklusive fysioterapi!

 6 veckor innan jag får börja "bryta foten"

Detta hade jag verkligen inte tänkt mig...jag trodde inte mitt problem var så stort...

10 veckor sade jag till honom?!

Ja för detta är en mer avancerad operation och du ska röntgas innan återbesöket till mig det får du också kallelse om (man brukar ju inte behöva röntga om foten igen men tydligen i detta fallet)

Så jag ångrade att jag opererat bägge sidorna av foten, jag ångrade att jag opererat foten över huvudtaget...MEN, detta är en operation jag haft hängande över mig i många år och det har bara blivit värre och värre och jag kände att jag måste ta tag i det nu eller aldrig!

Men det kändes som en hård dom jag fick efter operationen gällande tiden innan jag kan gå.

Dessutom, så skulle jag räkna med svullnad och värk i ett till ett och ett halvt år efteråt!

Ja....sen kom jag hem.

Eric tog hand om mig.

Hjälpte sin mamma in.

Och dagarna har varit hemska efter operationen.

Jag har haft så ont!

Jag har tagit allt morfin och alla alvedon jag fått ta per dag (och även tyvärr var jag tvungen att ta mer en dag,,.jag vet inte bra,- men smärtorna har varit hemska!)

Jag har fått skriva medicin schema varje dag så jag ska komma ihåg "hur många är jag uppe i nu och vilken tid tog jag sist"...

Det har varit en kamp att portionera ut morfinet så det ska räcka.

Jag har svurit att aldrig operera mig igen för att det gjort så ont så det har bara handlat om att ta sig igenom timme för timme av dagen...

Man kan inte äta för man har så ont och man gråter av smärtorna och är så tacksam när man somnar...

Så tacksam när man känner att smärtorna avtar i styrka.

Foten ska vara i högläge hela tiden så den får man palla upp och försöka hålla på plats som känns någorlunda skönt.

Till toa får man hoppa på en fot och resten av tiden ska man vara liggande eller halvsittande om man nu pallar det....

Idag fredag, fast nu är det visst lördag😊, så har jag tagit en morfin tablett under min tillåtna gräns!

Det är bra! Trodde först jag bara tagit tre men det var visst fem morfintabletter...ja mycket att hålla rätt på...😅

Jag har druckit kaffe och jag har ätit smörgås och yoggi.

Det finns hopp alltså!😍

Och som jag sagt ända sedan jag satt i bilen i tisdags och storgrät efter operationen; 

det är bara att ta sig igenom detta nu.

En dag i taget.

Det kommer att bli bra,

💘