Ovan.
En hand som precis blivit av med gipset, omplåstrat och ivägskickad till en annan avdelning på sjukhuset för att där få träffa en arbetsteraupt och få en ortos tillverkad efter handens form.
Denna dag sken solen och det låg lite snö på vägarna runt sjukhuset...Gissa om jag var försiktig när jag skulle gå mellan sjukhusbyggnaderna och det var halt och jag var precis avgipsad och skulle få nytt skydd till min utsatta hand...
Jag gick med små steg kan jag säga...
Ortosen jag nu fått måste jag ha på dygnet runt, natt som dag. Jag får inte ta av den ens om jag ska duscha, varför...Jo för att man kan halka i duschen och då är operationen högst troligt förstörd.
Att ta sig igenom denna tid är en utmaning.
Jag förstod att det skulle bli tufft men inte så här tufft.
Handen tål full belastning först efter tolv veckor och just nu är jag lika handikappad som när jag hade gipset.... Skillanden är så klart att jag blivit av med gipset vilket är otroligt skönt!!!
De sista dagarna höll jag på att få panik instängd i gipset då det kändes som att handen inte fick plats längre. Det hade börjat klia och sticka och skava och trycka jättemycket.
När jag kom till ortopeden för avgipsning så såg de också att handen var svullen...men då skulle som tur var gipset av!
Under gipstiden får man övningar man ska göra flera gånger om dagen för att hålla igång blodcirkulation och motverka svullnad, men de sista dagarna räckte inte det...handen tryckte och tryckte instängd i gipset...
Och när gipset skulle av...
Jag vågade inte titta!
Vill du lägga dig ner?, frågade den snälla sjuksköterskan.😊
Nej, det behövdes inte...och när hon sade det såg fint ut så vågade jag vända huvudet och titta.
Så klart var jag jättespänd på hur det såg ut, var de öppnat upp, men också rädd att det skulle se otäckt ut...
Och så här såg det ut!
Sköterskan skulle hämta mer förband och plåster så då passade jag på att ta ett kort av min lilla hand...
Här ser man hur de gått in i handleden för att ta en bit av en sena där för att öppna och laga tummen.
Helt fantastiskt vad de kan ändå.
Nu är det lång rehabilitering som jag får kämpa med...
Det är otroligt jobbigt att inte kunna vara mitt vanliga jag men vad har jag att välja på...
Det är bara att ta sig igenom detta nu så jag blir återställd och läkt.
Tänk att jag blev nonchalerad och i princip idiotförklarad av läkaren jag fick möta första gången jag sökte hjälp för detta, ( vilket var dagen efter att handen smällt, jag hade jätteont, handen var svullen och leden i tummen stod ut!). Han ville knappt inte ens titta på min hand...helt otroligt att bli bemött på det viset...Jag skämdes för att jag sökt vård när jag gick ut från den vårdcentralen den dagen...
Sen dröjde det flera veckor innan jag ringde min vårdcentral men då fick jag bara komma till en arbetsterapeut....hon kunde knappast laga ett brustet ligament! Men på den vägen gick det...
Det var först några månader senare när jag fick en remiss till ortopeden för att få en kortisonspruta (!!) i handen som de såg att här står det inte rätt till!
En kortisonspruta kan inte laga/fixa detta...
Då blev jag skickad på magnetröntgen (innan dess hade jag fått slätröntgen och det visade att inget var fel, ingen artros tex....). Magnetröntgen visade att ett ligament gått av i tummen och enda lösningen på detta var då att göra en ligament rekonstruktion i tummen.
Så här är jag nu.
Varje dag tränar jag handen fem gånger om dagen enligt instruktioner.
Endast då får jag ta av mig ortosen...
Så här mycket kan jag föra tummen mot mitt långfinger...😑
Jag kämpar på! Och så blir jag ledsen ibland för att detta känns så hopplöst...
Men det kommer att bli bra...
Och dagarna läker alla sår säger man ju...💗
Tack för pepp och heja på från er.
Kram Mariette
