Till hösten, med kärlek.

Söndagen igår slog väl alla rekord i hur vacker en höstdag i oktober kan vara.

Den var så där alldeles lysande.

Alldeles förtrollande.

Så där så det finns inte ord vackert ni vet...

Alla dessa bilder har jag tagit hemma hos oss,

I trädgården.

På vår utsikt.

Jag tror det är lite av den finaste platsen på jorden.

I alla fall för oss som bor här.

Jag önskar varje människa kunde få känna så.

Om inte annat, någon gång

 och någon stund.

Och förhoppningsvis mer än så.

Det lilla i det stora.

Bakom rosenbågen i skugga, där någon enstaka liten röd ros fortfarande blommar som oktobers sista, så glöder träden som kuliss...

När oktobersolen går ner...

Men före det, en eftermiddagssol som lyser genom körsbärsträdet...

I år gav du oss många stora svarta bigarråer...

Söta, varma, och det var jag och skatorna som slogs om dem...

Lite lagom hårt trädgårdsarbete en söndag när trädgårdslusten lagt sig för året kan vara lämpligt, om inte annat för att njuta av solens sista strålar...

Ja de där kraftstationerna, vilka byggnader de är...

Som mindre slott i rött tegel och med de pampigaste fönstren som speglar solen och vattnet när det skymmer...

Färgerna om hösten,

 som musik...

Förlorad och förtrollad...igen...

Sena hösthälsningar

 från en liten

 plats på jorden 

som vi kallar 

vår.