Detta med dikter...

 

Är det omodernt att läsa dikter...

Jag hoppas och tror att det aldrig blir det.

 

Vi behöver dem i detta vårt ytliga samhälle.

 

I alla fall ord i fina meningar som tål att tänkas på och stanna upp av.

Ibland.

Vackra, sorgliga, trösterika, lyckliga...

Hela skalan.

 

Dikter är stort när man lärt sig uppskatta dem.

 

Och jag hittade av en slump ett blogginlägg (minns tyvärr ej hos vem tråkigt nog...) där hon som skrev uppmanade läsarna att skriva ner sina egna favoritdikter, såna som betydde något för dem.

Jag läste igenom alla som läsarna skrivit ner...

 

Så fin läsning alltså.

 

 

 

Denna dikten jag väljer att skriva här, är bara en av alla hundra jag har nerskrivet i mina böcker...den ska inte tolkas på något sätt...

Men den passar just för att,

den har en titel som är nu.

Och den heter...

 

 

Om hösten

 

Nu är det höst och de gyllene fåglarna

flyga alla hem över djupblå vatten;

på stranden sitter jag och stirrar i det

granna glittret

och avskedet susar genom grenarna.

Avskedet är stort, skilmässan förestående,

men återseendet är visst.

Därför blir sömnen lätt när jag somnat

med armen under

          huvudet.

Jag känner en moders andedräkt på mina

ögon

och en moders mun mot mitt hjärta:

sov och slumra mitt barn, ty solen är borta-

 

-Edith Södergran-

 

Och ett utdrag ur en annan...

 

"That spring, briefer than apple-blossom`s breath,

Summer, so much too Bbeautiful to stay,

Swift autumn, like a bonfire of leaves,

And sleepy winter, like the sleep of death"

 

(ur Wild Peaches)

 

Elinor Wylie

 

På bilderna lite höstvackert och bevattningskulor som vi fått hem igen.

 

Hoppas du haft en fin dag.